Gotlandsrusset är en lantras. Vad innebär egentligen det? Väldigt simpelt förklarat är det en djurras som funnits så länge på en och samma plats, att den anpassat sig efter de unika förutsättningarna i just den miljön. I Sverige har vi ett litet antal unika raser som funnits så länge i landet att de räknas som lantraser. Russet är kanske den mest ursprungliga, då inblandningen av utomstående blod har hållits förhållandevis lågt.

Att avla på en lantrashäst idag för flera utmaningar med sig. Den största, i min mening, är att på ett bra sätt bevara rasen, med de unika egenskaper och utseende den utvecklat, samtidigt som vi möter de behov och krav marknaden ställer på russet. Målsättningen är att vi har en så komplett genbas som möjligt även om 100 eller 1.000 år! Alltså vill vi helst att varje individ används i avel, samt gärna långt upp i åldrarna. Så ser det ju sällan ut med hästar. Istället meriteras de i många år och hamnar kanske i avel sen med lite tur. Dessutom sker ett stort bortfall i form av de hingstar som antingen inte kommer igenom nålsögat som är avelsvärderingen, eller som kastreras innan de ens visats.

Men vilka egenskaper är viktiga att bevara och vilka är intressanta för köparna? Tja, i mina ögon är det viktiga att ett russ fortsätter se ut som ett russ och fungera som ett russ. Men russet har inte varit helt fritt från inblandning av andra raser. Långt bak i stamböckerna finner man hästar av halvblodstyp, korsningsponnyer och welsh. Men eftersom man hela tiden avlat med russets rastyp i åtanke ska det mycket till att man kan se på ytan att där finns något annat än gotlandsruss. Den godkända nu levande russhingst, med störst procent welsh, ser ut som ett solklart russ och har 8 på rastyp vid bedömning.

Sen har vi den infekterade diskussionen kring russets färger.
Vi har en ganska cementerad bild av hur ett russ ser ut. Vi tänker nog alla på en ”russbrun” (ljusbrun med mjölmule) liten häst. Det är lätt att det glömma bort att skäckanlaget förmodligen kom in i rasen samtidigt som inlandsisen drog sig tillbaka. Eller att alla gula russ stammar tillbaka på Olle 2, en hingst som fick sitt gula anlag från en syrisk hingst, vilken kan ses som russets stamfader nr. 1. Det tigrerade anlaget har funnits så länge stamboken har existerat. Likväl låter argumentet ofta att det inte gör något att det tigrerade anlaget dör ut, då det är ett anlag som kommer utifrån. Med den logiken kan vi genast ta alla gula ur avel, liksom alla russ som har minsta procent welsh i sig, eller för den delen alla russ som stammar tillbaka på Khediven 1 eller Olle 2 utan att ha ärvt deras färganlag. Nej, vi har alla ett ansvar att bevara alla egenskaper, både ytliga och funktionella sådana.

I Handbok för hästvänner (C.G. Wrangel), publicerad 1887, beskriver förtfattaren russen som sega, med dålig benställning, men en alldeles ypperlig hållbarhet och atletisk förmåga. Han fortsätter med att förespråka ett avelsarbete med inriktning på att förbättra rasens vinklar och möta marknadens behov: ”/…/han ska vara prydlig, from, snabb och uthållig”. Det arbete som lades på rasen under 1900-talet kan inte på något vis förringas. Idag har vi en trevlig ponnyras, med generellt bra ben, hög hållbarhet och ett trevligt lynne! Det ser vi inte minst då de ofta både presterar bra mot övriga ponnyraser vid årsgångstesterna, samt blir gamla och håller sig friska långt upp i åldrarna. De är dessutom fullkomligt överlägsna alla andra B-ponnyer vad gäller att trava fort. Många gånger är det till och med samma individer som gör sig väl var de än hamnar. Russet är helt enkelt en ras värd att bevara!