Jag tror nästan inte det finns två hästmänniskor med 100% samma hästhantering. Även där grundfilosofin överensstämmer är det alltid någon liten detalj som skiljer den ena från den tredje. Så hur hanterar man ett föl så att det passar ”alla”?

Grunderna

Jag tror väldigt mycket på att hantera från tidig ålder. Inte en massa onödigt och att forcera, utan lite och ofta, samt göra vardag av just, tja, vardagen. Att göra grimma, borste och att lyfta hovarna till något trevligt och vardagligt har gjort mitt liv med fölen så mycket enklare. Likaså vill jag att mina föl har rest någon gång i transport.

Visst, man kan börja med allt det enkla senare, men jag kan personligen inte se att mina föl hade vunnit något på det. De självsäkra har varit mogna för vardagshantering från början, och de som behöver tid att vänja sig gör det bara tidigare än om jag väntat i månader extra.

Med den extra tid jag vunnit på att hantera mina föl från dag ett har jag haft relativt lugna föl vid första verkningen, chippning, tagelprover, avmaskning och vaccinationer. Jag kan faktiskt inte riktigt se poängen med att göra alla de momenten större och mer skrämmande genom att dessutom göra det till i princip första gången fölet är i kontakt med grimma, människor och hantering.

Piska eller morot

För att mina föl ska få bibehålla och förbättra sina självfötroenden är det viktigt för mig att de inte känner att de misslyckas. Att bestraffa och skälla kommer för mig alltid vara ett svek mot mina hästar. Det kommer alltid uppstå situationer som är nya och ibland skrämmande för föl, så det sista jag vill är att de ser mig som en källa till obehag.

Med det sagt är det ofta svårt att arbeta föl från dag ett helt enligt den nu rådande standarden vad gäller positiv förstärkning. Det är ofta jag läser i olika forum om folk som är förtvivlade att deras föl, ganska många veckor in i sitt liv, inte låter sig lockas eller motiveras av ätbart eller kli. Ser man hur stona, när fölen ännu är ostadiga och små, försiktigt vallar fölen med små knuffar, då drar åtminstone jag slutsatsen att hästar naturligt använder en del negativ förstärkning i just fölhanteringen. Att försiktigt mota fölet i rätt riktning kan helt enkelt vara det lättaste för den att förstå!

Men positiv bestraffning, det vill säga att fysiskt eller psykiskt straffa hästar med smällar eller otäckt agerande, det hoppas jag snart är en del av det förgågna, oavsett hästens ålder.

Individ eller tid

Dag och Saga är egentligen bara mitt andra, respektive tredje föl. Alla andra hästar jag haft har kommit hit från ett års ålder och uppåt. Och jämför jag de tre föl jag fött upp hittills – Lennart, Dag och Saga – är de oerhört olika till sättet. Hurdana de är har avgört i vilken takt jag fått ta de olika momenten. Saga, som är känsligare än mina två andra uppfödningar, vill inte alls bli forcerad eller överraskad. Hon gillar förutsägbara situationer och rutiner. Dag däremot blir sporrad och positiv av nya moment! Och Lennart, ja, han var totalt orädd för allt.

Det är för mig alltså helt omöjligt att säga att ett föl, precis som en vuxen häst, SKA klara det ena eller det andra vid en viss ålder. Det är inte åldern som avgör, utan mognaden, självförtroendet och vilka verktyg vi utrustat hästen med!

Med hjärtat i första rummet

Oavsett om man föredrar att låta fölen vara helt ifred första månaderna, eller hantera dem som vuxna från dag ett, så hoppas jag att alla baserar sitt val på den kärlek man känner när man ser fölet ta sina första vacklande steg. Glöm inte den värmen. Glöm inte att sätta hjärtat i första rummet! Fölet förtjänar ditt tålamod och ditt lugn.