Nu har månader gått sedan jag tog mig för att skriva ett inlägg. Under bloggandets storhetstid förstod jag inte de (vuxna) som skrev intressanta inlägg, men som bara publicerade någon gång i månaden. Nu tycker jag det är konstigt att de ens hann med det.

Precis som titeln tyder så är vi inne på ett nytt år. 2024. Det är ganska precis tre år sedan mitt stuterinamn godkändes och snart fem år sedan Marietta klev av transporten på gården. Ett halvt decennium(!). Kommer hela livet att rusa förbi på det här viset? Jag hoppas inte det, även om de som är äldre än mig bedyrar att så är fallet.

Jag ska vara ärlig: Livet är inte plättlätt just nu. Sjukdom i familjen, ett par tråkiga incidenter med både husdjur och hästar som krävt akuta veterinärbesök, samt egna sjukdomsutredningar som drar ut på tiden.

Orolig är jag också. Över Mariettas föl såklart, med tanke på slutet sist, men annars är det faktiskt mest Chloé som orsakar mig huvudbry… Chloé har en del gamla skador och krämpor, sin ringa ålder till trots, vilka gjort sig påminda när underlaget varit tungt. Jag hoppas och tror såklart att hon är som russ är mest och har en lätt fölning, men beslutet mellan mig och hennes ägare (och min bästa vän) Klara är definitivt entydigt: Chloé ska inte behöva bära omkring på den extra vikten dräktigheten har inneburit. Det blir alltså hennes första och sista föl. Efter detta får hon leva ett gott pensionärsliv i flock och bara vara häst.

I år väntar vi alltså fyra fölungar. Tiden och orken kommer nog inte räcka till mycket mer än det och Anna-Lisas körbarhetsintyg på sensommaren. Jag har förövrigt inga ickedräktiga hästar att göra något större med heller, ens om orken funnits.
Målet är istället att försöka komma ut på travbanorna något tag 2026. Då med Marietta och Saga. Jag har dessutom en stilla dröm angående Marietta, men den karamellen suger jag på ett tag till…

Och avslutningsvis…

Under hösten 2023 gick Dockas uppfödare Pernilla Jobs bort. Russvärlden förlorade i och med det en fantastisk och overkligt ödmjuk entusiast. Det har delvis varit på grund av detta som jag inte tagit mig för att skriva. Känslan och behovet av att på något vis skriva om Jobs har gjort det svårt att ta tag i. Vi kände bara varandra personligen under några år, men hon hjälpte mig väldigt mycket tillbaka på fötterna under tiden kring Astrids bortgång. ”Är det här något du verkligen vill så kommer den här tragiska starten inte hindra dig från att fortsätta.” Och hon hade ju rätt, även om det kändes omöjligt just då.
Så tack Pernilla Jobs.